Jag erkänner det mer än gärna,jag är en fegis när det gäller is. Allra helst om jag har med mig hästar när vi skall beträda den...ännu värre om jag sitter uppe på hästen. JAg bara precis hatar när jag hör och ser hur deras ben helt okontrollerat börjar att åka iväg. Rädslan att ett ben skall knäckas (mina och deras) och just att allt blir helt utan kontroll. Alltså passar dessa tider som kommit nu mig väldigt dåligt. Plusgrader varje dag och inlandsisen sprider sig. Hela vår gårdsplan är is,vägen är is,ridbanan är is....var man än vänder sig. Och det känns som om jag är konstant nervös...inte en helt lyckad känsla som jag utsrtålar till hästarna." Försiktigt", piper jag till dom när vi ska ut och gå....Måste ju ut ur stallet med det gänget och alltid är det någon som skall förflyttas..över isen. Vissa av hästarna är super duktiga,trippar fram så försiktigt..stoppar när ena benet kasar iväg. Dom gillar jag! Sen har vi även motsatsen..dom som aldrig lär sig..och försöker att lösa problemet med fart. Desto mer dom kasar detso fortare försöker dom att ta sig däifrån,och jag piper ännu mer..."fööörsiktigt". Shit alltså,hoppas att det smälter som bara sjutton så att vi blir av med detta kvickt! Idag har jag inte vågat att rida alls...vet om att dom tre jag har igång just nu har isbroddar men samtidigt blir jag ändå osäker...och ingen av hästarna har speciellt gott av att jag sitter med hjärtat i halsgropen och piper på dom. Varför "tanten" blivit så nervös av sig begriper ju inte dom!

  Romero,en levande katastrof på isen...minst lika nervös som jag! Vi tar det med fart säger han medan jag "växer" fast av skräck! En dålig kombination! Jag tror aldrig att han lär sig!

  Marokko som jag tog med till stallet idag,trippade sååå försiktigt till min stora belåtenhet! (Budda som nu är såld i bakgrunden)