Med en nyinköpt data maskin så hoppas jag nu att de tekniska problemen är ett minne blott,iallafall än så länge så verkar det som om vi kan samarbeta. Jag och maskin. Får väl se hur länge det varar....

Och faktiskt så har jag så sakteligen kommit igång att rida igen. Leal har varit den lyckligt utvalda...och ja,lycklig har han varit. Det där med vintervila är han hjärtligt trött på...ganska så sur och grinig om dagen med enda aktiviteten att gå ut och hänga i sin rasthage. Leal är en liten arbets maskin och mår som allra bäst när han blir aktiverad. Egentligen borde det varit en fin vinter (ovanligt milt) att hålla igång lite hästar i men det är fanskapet till is har satt stopp för alla sådana planer. Nu har jag iallafall hittat ett par ängar där jag noggrannt lokaliserat var isen befinner sig (gömd under 2 cm snö) och där har jag och Leal börjat en försiktig liten träning igen. Lite tjockare,lite piggare och med lite sämre kondition än i höstas är den gode herren men positiv som få att följa med tanten på jobb! Och jag,ja,jag tycker det är lika skoj som han!

Geppeto och Joyita var annars också tänkta som ridhästar under vintern men i ärlighetens namn så vågar jag inte klättra upp på någon av dom så länge inte underlaget är bättre än vad det är. Geppeto som är en liten clown kan nog utan att mena något illa med det göra ett jätteskutt och landa på isen som jag precis har styrt oss undan för. JAg ser det hela framför mig...Joyita har även på ett bra underlag lite många ben ibland...och då vill inte jag sitta på om vi skulle hamna på isen! Dom två får vänta...medan jag och Leal skall försöka att hitta formen igen!

Inga fler bäor har insjuknat (tackar de högre makterna för det!!) och tur är väl det,för än har jag inte fått något svar på obduktionen. Det verkar inte som om det är helt enkelt att ta reda på denna sjukdom. JAg väntar vidare...