Med så mycket regn vi har fått här under låååång tid så känns all mark som ett enda stort gungfly! Nu är det inte bara jag som tycker direkt illa om det här,även djuren har börjat att tröttna....Jag har känslan av att Humlans största önskan just nu är ett par egna gummistövlar...för hon är en liten fröken som försöker att undvika det sätta sina tassar i något som är vått,och det begränsar hennes framfart här på gården ganska så rejält!

I morse när gänget med åringar skulle ut tog det stopp,det blev strejk! Dom ville inte gå in i sin hage...och nu menar jag verkligen att dom inte ville....och som ett ännu större bekymmer så hade jag förutom det gänget även Kalvin på släp(tjuren traskar i normala fall snällt med mig,sist i ledet av åringar som åker ut och in). Att övertala 4 stycken åringar som tackar nej till ännu en dag i leran är en utmaning ,men att övertala 500 kilos tjuren är nästan omöjligt! Ja,jag säger nästan,för det gick till slut...men det tog tid,lång tid! Det verkade nästan som om dom 5 hade kommit överens om detta på förhand...och att Kalvin var deras säkraste kort! Och medan jag kämpade på med att få gänget in i grindöppningen så sprutade det ner ännu mer regn från himlen,som ett litet hån....

Så här kan vi inte ha det på mornarna i fortsättningen bestämde jag mig för,och tog tag i projektet att bygga en ny hage. Och med rinnande näsa,många atjo och spagetti ben så har jag just byggt en ny en,med mindre lera i! Den blev färdig lagom innan det precis blev mörkt och jag lät mitt lilla strejkande gäng inviga den! Jag kan bara beklaga att jag inte hade med mig kameran,för du milde vilken glädje uppvisning det blev! Jag har nog sällan sett så lyckliga djur! Och en så lycklig tjur! Herregud vilkna luft piruetter en tjur kan åstakomma,han snurra liksom 360 grader uppe i luften! Imponerande! Den ska jag ALDRIG försöka att sitta på!

En ny liten kille har anlänt idag,Jean,heter han. En kavaljer till mina får,som ska betäckas nu för att säkra att jag får nya underbara lamm i April. Glädjer mig! Jean verka för den delen också väldigt nöjd med sin "arbetsuppgift"!

Mina lamm i våras! Jag är barnsligt förtjust i lamm!

Den lilla förkylningen utvecklade sig till en rejäl en...av värsta sorten! Huvudet känns som det bara var fyllt med bomull och benen som alltför lång kokt spagetti...! När det blev en våldsamt stort projekt att bara ta sig över gårdsplanen,då var det dags att lägga sig i soffan och kalla in vikarie truppen! Med matilda på hytte tur hela helgen så blev det Anton och Ivan som fick rycka in...all heder till dom,bra kämpat hela helgen!

Men jag kan bara konstatera att dessa hästar är att jämföra med en skolklass som blivit tilldelat en ny vikarie när ordinarie skolfröken är sjuk. Och precis som i en skolklass så är där en del elever som är precis lika duktiga och ordningssamma som vanligt...och en del elever som bara precis måste prova vad den nya vikarien går för! Vårt busfrö här är utan tvekan Lucifer...,som inte missar ett tillfälle att spela apa! Som helt plötsligt inte har en aning om hur man uppför sig! SUCK! Att gå från sin box i stallet ut till sin rastgård tillsammans med den nya vikarien skall då bli ett äventyr,med allt ifrån rivstarter till "att vi kan inte gå alls,för där står en lastbil som jag aaaaldrig sett förr"(lastbilen har bara stått på samma ställe i 2 månader)! Stackars vikarier slet hårt med Lucifer...!

Och Distinton som aldrig ställer till med något i vanliga fall gich helt plötsligt inte att fånga i sin rastgård när det var dags att komma in. "Ni kan iiinte ta ta mig" var den nya leken....! Och vikarierna var inte imponerade!

Det är inte bara lätt! Men jag vill väl gärna tro att jag är på bättringsväg och ska ta över min "skolklass" själv igen...och det tror jag att mina vikarier är ganska så tacksamma över!

Lucifer,som inte missar en chans att se vad en vikarie går för!

Här har det mest varit tung,mörk,lerig November...en liten förkylning på det sen är inte humöret på topp direkt.. Och nu snöar det...skönt med lite omväxling iallafall..!

Satt och drömde mig tillbaka till en resa i Ungern för ett par somrar sedan,och ett besök på deras stats stuteri som jag gjorde. Massor med flotta hästar,duktiga ryttare och fina uppvisningar..! Men den som imponerade på mig absolut mest var en gammal man...som "bara" var stallpersonal.

Jag fick syn på honom när han stod och lutade sig mot stallväggen,en liten mager gubbe,i åldern mellan 70 och döden gissar jag. I en stalldörr brevid honom kommer en ung stark pojke ut med två mycket ystra unghästar som dansade runt med svansen i vädret. Den yngre har fullt upp med att tygla hästarna men räcker över grimskaften till gamla farbror. Ojoj tänker jag,hur ska detta gå? Min tanke var att stackars gamla farbror inte hade en chans att hålla dessa vilddjur...!

Men min oro var obefogad,vilddjuren förvandlades till små lamm och stod snällt hos gamla farbror och den yngre pojken försvann in i stalldörren igen. Efter någon minut dyker han upp igen med två nya unga vilddjur,varav den ena mest stod på bakbenen....tills den yngre räcker över repen till gamla farbror och även nr 3 o 4 förvandlas till små lamm.

Nu började jag att bli imponerad av gamla farbror som utan att göra något väsen av sig alls höll i 4 ystra hästar...

Pojken kommer tillbaka genom dörren med nr 5 o 6...även dessa tar sig den gamle mannen av....och alla står blixtstilla som äldre ridskole ponnies....

Det hörs ett förfärligt brak från stalldörren och flygande ut med den yngre pojken hängande längst bak kommer nr 7 o 8,tydligvis några riktiga bråkstakar....Den här gången höjer den gamla mannen för första gången sin röst och ser riktigt arg ut...men inte mot hästarna...utan mot den stackars stallpojken! Snabbt tar gamla farbror över även dessa rep till de sista huliganerna och dom lugnar sig direkt och ställer sig fint i ledet med dom andra 6...!

Sedan promenerar farbror iväg,kutryggig med trötta steg....och 8 unghästar på släp!

Jag bara stod och gapa! Och sen följde efter hela tåget på lite avstånd....

Farbror styrde kosan mot först en rasthage där han smidigt och enkelt släppte in 4 hästar som bara precis exploderade när dom blev lösa...dom sista 4 följde snällt med farbror 50 m till och blev släppta i en annan rasthage!

Som sagt jag var mycket imponerad....jag tror inte ens att gamla farbror har hört talas om ordet "problemhäst",jag tror inte det är något som existerar i hans värld! Han var vad jag kallar en RIKTIG gammal hästkarl!

Det är inte bara o bara att ha en massa hästar i en regnig november...jag har nu känslan av att leva i ett träsk av lera och gyttja! Allt är vattenfyllt...alla rasthagar är som gungfly,leran skvätter runt,på både mig och hästarna! Detta är inte skoj!!! Till och med leal,som egentligen är av den tåliga sorten fick jag övertala en lång stund innan han ville ta steget in i rasthagen....och för att inte tala om hur alla ser ut när dom ska in igen! Jag drömmer om leriga hästben på nätterna!

Men positivt var att ridbanan var ok att använda idag,så båda hingstarna och ita fick sig ett träningspass. Ridningen gick väldigt bra med alla 3,men det tog en evighet att sanera dessa hästarna från all lera innan jag kunde klä på dom ridutrustning. I den norska leran här så är det inblandat en viss andel med klister,för fy tusan vad den är svår att få bort från häst päls!

Även Smulan fick komma ner på ridbanan och härja fritt en stund,vilket var hemskt uppskattat! Hon har ju haft en hovböld och fått sin ena bakhov uppskuren under till i sulan och bör så långt det är möjligt röra sig på hyfsat torrt underlag. Hon har en "dra på sko" till hjälp att skydda hoven,men det fungerar inte alls i gyttja...det sipprar sakta men säkert in skon. Så den stackaren har fått stå en hel på box,måste säga att hon har en ängels tålamod!

Humlan som är outtröttlig i sin musjakt har nu fått assistans i form av 2 kattungar,som förhoppningsvis ska bli bättre jägare än vad Humla är när dom vuxit till sig. Men dessa tre har blivit dom bästa vänner,och ofta ser man dom ligga och sova tillsammans!

Humlan med sina vänner

Smulan,fri och lycklig på ridbanan idag

Nu är det inte så lätt att få gjort så mycket vettiga saker utomhus med hästarna längre..,varken att rida eller att träna unghästar...SUCK! Det har kommit en salig blandning av snö,regn,hagel och lite mer snö...,och underlaget är under all kritik.

Första morgonen det låg 5 cm nysnö här så blev Distinton väldigt uppspelt! Vi tog oss ut i hagen i dansande passage och när han blev släppt fri så höll han en ganska så avancerad uppvisning i alla de märkliga luftsprång en häst kan åstakomma. Det lilla problemet var att under snön var det inte hårt utan väldigt mycket våt lera,effekten var att det blev såpeglatt! Stackars hästen tappade fotfästet efter ett synnerligen högt luftsprång och landade på sidan,kasade som ett slagskepp utan styrning i snön och leran rakt in i elstaketet! Jag tyckte verkligen synd om honom,när glädjen förbyttes till en rejäl elstöt! Han har varit väldigt försiktig av sig sedan dess!

Aktiviteterna har nu flyttats in i stallet istället,där jag lägger stor energi på att borsta och lyfta hovar på både föl och unghästar. Det har dom gott av,och jag slipper att vara utomhus! Hoppas att det blir bättre väder/underlag snart...helst innan April!

Ett gäng med unghästar i total vila i vår solen! Oj vad jag längtar.....

Ja,Zorro är en herre som jag har funderat en del över idag....vad det är som gör att han är som han är...varför han gör som han gör....och vad han egentligen tänker..! Han är ju en 3 1/2 årig valack som tillbringat större delen av sitt liv i en hästflock på lösdrift,en väldigt väl fungerande just häst...med många vänner i hästflocken,absolut inte utanför på något sätt och som kan alla regler som finns i en hästflock. Han är varken väldigt ranglåg eller ranghög...en häst mitt i mellan. Mat är något han förknippar med en traktor som severar hela flocken rundbalar,eller så hittar han den själv på betet...alltså inget han ser oss människor speciellt inblandad i.

Men denna häst är löjligt förtjust i människor,och här på gården är jag den utvalda!Ar jag ute hos lösdrifts hästarna så är Zorro mig i hälarna,inte ibland,utan helt stensäkert! Så också idag när jag gick min vanliga kontroll runda på morgonen.Zorro hängde på! Han gick med mig bort till grinden som vanligt när jag var färdig,men idag fick jag ett infall (inte alls genomtänkt) och lät honom följa med mig,helt lös,inte ens en grimma.

Jag har sett många hästar när dom kommer lösa utanför sin hage,till och med min gamla dam Nahema sätter svansen i vädret,puffar upp sig och ska gärna göra lite spektakel av det,det är den reaktionen jag är van vid att se.

Men inte Zorro,nädå,han fortsatte precis som innan att bara stillsamt följa efter mig,som en hund! Jag gick runt lite på gårdsplanen och plockade undan lite saker..Zorro var 2 meter efter mig. Jag började att kratta gårdsplan,Zorro gick och kika lite men var aldrig mer än 10 meter ifrån mig! Jag gick in i stallet,och Zorro tassade efter mig,både ut och in!

Efter en halv timme gick jag tillbaka till lösdriften,fortfarande med den helt lösa unghästen i hälarna och lämnade honom där!

Jag måste säga att jag var förbluffad! Vad är det som gör att han är så hängiven människan??? Under hela tiden han gick lös efter mig så ägnade jag honom egentligen inte så mycket uppmärksamhet,men ändå var den nya friheten för honom helt ointressant,han ville bara vara med mig!

Han är verkligen speciell! Och som sagt,jag har funderat mycket över den hästen idag,utan att jag blivit så mycket klokare,mest förundrad!

Zorro som 2 åring

Iskallt regn har sprutat ner från himlen sen jag vakna imorse...inte det man önskar sig precis!  Efter att ha varit och hämtat våra nya hönor och installerat dom så bestämde jag mig för att bita ihop och ta med mig Distinton till ridbanan trots att vädergudarna visade sig från sin dåliga sida. Måste erkänna att motivationen inte var på topp,men Distinton lyckades med konststycket att vända på hela mitt negativa humör! Han jobbade helt fantastiskt! Trots iskallt regn och gigantiska vattenpölar! Så bra att jag glömde bort att det regna,la inte ens märke till att vi var blöta som dränkta katter både jag och hästen!

Vi fick till galopp slutor i båda varven,rena och fina galopp ombyte och skritt pirutterna var som tagna ur en instruktionsbok...helt fantastiskt! Och det var så enkelt...lätt som en plätt...som att ridning var en helt okomplicerad grej! Att man överhuvudtaget kan slita och kämpa så hårt vissa dagar utan att ens få till en bråkdel  av samma resultat verkar helt ofattbart..! Tänk om alla dagar fungerat lika bra som idag...! Men man får vara glad när dom dyker upp,det är då man inte kan förstå vad man ska med sporrar,spön,skarpa bett och allehanda hjälptyglar till! Fina Distinton,han är egentligen så lätt att rida att det blir svårt! Grejen är att han reagerar på minsta lilla signal från ryttaren...och många signaler han får var inte ens menade till honom...man trycker till lite med ett sittben,kommer åt han med skänkeln,tar lite stöd i en tygel,vippar lite med överlivet....allt reagerar han på! Det kan bli väldans så komplicerat...men jösses vilken känsla det är när man plötsligt gör rätt...och man manövrerar runt på den stolta hingsten med små,små hjälper. Det är då man glömmer att det regnar isbitar!!!

Distinton o jag på kurs i juni

Idag så kunde både jag och Romero hålla oss för skratt,kallt snö blandat regn som skapade en vit iskall sörja överallt...det är varken min eller Romeros grej alls! Vi står nog ungefär lika länge i stalldörren och funderar på om vi verkligen måste gå ut...,och det är inte precis några glädjeskutt vi tar oss fram med!

Faktist så pröva jag att ta med mig Leal ner på ridbanan för att se om vi kunde göra något vettigt,men det gick inte. Sörjan klumpade sig till is styltor under leals skor,så det var bara att ta sig hem igen fortast möjligt. Det var nästan med en viss lättnad jag med gott samvete kunde säga till mig själv att tyvärr,det får bli inne aktivitet idag! Så alla stall hästarna har blivit lite extra ompysslade...Romero var nog lika lättad som jag...!

Stackars lilla Smulan har fått en hovböld som nu är uppskuren,och får stå på box och vara konvalecent med bandagerad hov och pencillin kur. Fastän hon fick vår största sjukbox fylld med halm och fri tillgång till hö så har hon varit väldigt olycklig...mest stått och ropat på sin bästa vän Ita som snällt har svarat henne varje gång från utegången. I eftermiddags så tyckte jag så synd om lilla Smula på tre ben att jag gick och hämtade Ita till henne...sjukboxen är så stor att dom får fint plats där båda två....och dom blev väldigt förnöjda med hela arrangemanget måste jag säga! Och det har blivit betydligt tystare på gården!

Nino (hispanoarab) hälsar på Texas (fullblod/PRE)

Marokko o Mc gyver i full lek  (båda 1-årshingstar)