Efter 8 dagar i ryggläge bestämde jag mig så nu för att hälsa på mina herrar ute i stallet. Att gå ner för trappan,ut genom dörren,över heeela gårdsplanen och in i stallet blev att sammanlikna med en promenad till Kina! Det var så långt,väldigt mycket längre än jag någonsin kunnat föreställa mig! Halvvägs ångrade jag bittert att jag inte tagit med mig någon färdkost,en vattenflaska och eventuellt en sovsäck att vila i! Men efter mycket pust och stön kunde jag då äntligen öppna stalldörren (som var den mest tungöpnnade dörr jag träffat på i hela mitt liv) och då fick jag verkligen belöning för min långa (!) vandring. -Hej pojkar,sa jag och till min stora glädje så lyftes alla huvud,alla öron spetsades och det blev en kör av gnäggningar som svar! Varm blev jag om hjärtat! Vilken uppmuntran! Här stod hela gänget och hälsade så glatt på mig! Den enda som gjorde mer väsen av sig var hans Majestät Codisioso som började banka i boxdörren och gav mig blicken "gud vet var du har varit..,men du är sen..,väldigt sen!

Det var härligt med lite uppmuntran..men idag räckte inte krafterna till mer än just att säga hej,och jag la om kursen tillbaka mot huset. Det var om möjligt ännu längre att gå! Känslan var att för varje steg jag tog så flyttade sig huset en bit längre bort.

Men det spelar ingen roll...nu är jag liksom på gång...och "kinaresan" blir säkert lättare nästa gång.! Att gå ända bort till lösdrifts hästarna får bli ett äventyr för sig själv,för dit är det jättelångt!! Längre än till Kina....men kanske imorgon....!